Uppföljning av kommunernas ekonomi och landskapsandelarna 1997-1999

Ålands statistik- och utredningsbyrå har av landskapsstyrelsen och Ålands kommunförbund fått i uppdrag att göra en uppföljning över utvecklingen inom den kommunala ekonomin och landskapsandelarna under perioden 1997-1999. Bakgrunden till uppdraget är en överenskommelse mellan landskapsstyrelsen och kommunförbudet i samband med överläggningarna inför budgeten för år 2001. Rapporten utgör en ren ekonomisk uppföljning, det betyder att någon kvalitativ utvärdering av det serviceutbud som ligger bakom siffrorna inte ingår i uppdraget. Målsättningen är att uppgifterna skall kunna användas som grund dels för justeringar inom ramen för de årliga förhandlingarna om de ekonomiska relationerna mellan landskapet och kommunerna, dels för mera omfattande förändringar i hela landskapsandelssystemet.

Den landskapsandelsreform som genomfördes år 1994 hade som mål att bibehålla kostnadsfördelningen mellan landskapet och kommunerna som helhet samt att stärka den kommunala självstyrelsen och eliminera onödig centralstyrning. Ett system som från början hade som mål att vara enkelt och överskådligt har byggts på och vidareutvecklats, kopplats ihop med andra överföringar mellan landskapet och kommunerna samt varit föremål för konjunkturpolitiska åtgärder så att systemet idag åter ter sig svårt att överblicka. Angreppssättet i rapporten har därför varit att på en någorlunda övergripande nivå beskriva utvecklingen med koppling till landskapsandelarna under den aktuella perioden.

En av huvudslutsatserna av de uppföljningar som skett sedan den stora landskapsandelsreformen är att kostnadsfördelningen mellan landskapet och kommunerna för de verksamheter som kommunerna handhar i stort sett hölls konstant fram till år 1997. Möjligen hade landskapet andel av utgifterna stigit en aning beroende på hur exempelvis kommunernas skattesänkningar i samband med neddragningarna av kommunernas ÅHS-avgift beaktas. Från 1998 har dock en vändning skett. Kommunernas kostnader har ökat och landskapsandelarna har inte hängt med fullt ut. Det finns anledning att se över och uppdatera uppgifterna som ligger till grund för de kalkylerade basbeloppen vid beräkningen av landskapsandelarna inom bildnings- och socialsektorn. Den särskilda granskningen av de kalkylerade grunderna för utgifterna för de olika åldersgrupperna inom socialvården visade på att i synnerhet de kalkylerade kostnaderna för de två äldsta ålderskategorierna inte hade hängt med den verkliga utgiftsutvecklingen. Även inom barnomsorgen finns ett behov att uppdatera de kalkylerade grunderna inom ramen för det landskapsandelssystem som gäller idag.

Uppföljningen av reformerna från år 1994 har också visat på att nettoutgifterna kan variera relativt mycket mellan åren för de minsta kommunerna i landskapet. Utgiftsvariationerna kan procentuellt sett vara stora per invånare och ett kalkylerat bidragssystem följer per definition inte med dessa variationer. Kalkylerade bidragsmodeller ställer därför höga krav på den
ekonomiska planeringen och -uppföljningen, speciellt i de mindre kommunerna. Å andra sidan är just detta kärnan hos den här typen av modeller, den kommunala självstyrelsen stärks och därmed även det kommunala ansvaret. Så länge kommunens ekonomi är rimligt stark är även den kommunala friheten betydande. Kalkylerade modeller kräver dock för att fungera relativt omfattande uppföljningar.

Den uppföljning som har gjorts här visar på att det landskapsandelssystem som tillämpas idag har fördelar som är värda att ta vara på även i framtiden. Kommunernas nettokostnader, som är högst i skärgården, jämnas genom landskapsandelarna ut så att de egentliga egenandelarna som kommunerna bär kostnadsansvaret för är störst i de befolkningsmässigt (och ekonomiskt) starkaste kommunerna. Skattekraften utgör här ett viktigt element i utjämningen av de ekonomiska förutsättningarna mellan kommunerna.

Den renodling av huvudmannaskapen inom den offentliga sektorn som gjordes i samband med 1994-års reform ter sig också, mot bakgrund av de uppföljningar som gjorts, förnuftig ur ett finansiellt perspektiv. De sektorer där landskapet övertog huvudmannaskapet, och då framför allt gymnasialstadieutbildningen och hälso- och sjukvården, har vuxit betydligt sedan 1993. Tydligt huvudmannaskap och otvetydiga ekonomiska ansvarsförhållanden är att föredra i det slaget av utvecklingsfas som de aktuella organisationerna genomgått efter reformen. 

Rapporten är sammanställd av utredningschef Katarina Fellman som gärna tar emot synpunkter och svarar på frågor som rör rapportens innehåll, tel. 25493, e-post: katarina.fellman@asub.aland.fi.

Hela rapporten kan du läsa här.