Färöarna. En studie av institutionellt handlingsutrymme, ekonomisk utveckling och ekonomisk-politiskt lärande

Färöarna - En studie av institutionellt handlingsutrymme, ekonomisk utveckling och ekonomisk-politiskt lärande

Föreliggande ÅSUB-rapport är den andra avrapporteringen från det veterligen första forskningsprojektet med syfte utnyttja de näringspolitiska erfarenheterna från de tre nordiska autonomierna Åland, Färöarna och Grönland. Projektets fokus och övergripande tema är fångat i dess titel: Regionalt ansvar eller statlig kraftsamling? Om de nordiska autonomiernas potential och innovativa kapacitet i regional utveckling. Projektets första fallstudie med fokus på det åländska sjöfartsklustret, avrapporterades i mars i år (ÅSUB Rapport 2007:2).

Forskningsprojektet är finansierat av det nordiska ministerrådet. En viktig partner är även regionalforskningsinstitutet Nordregio i Stockholm. Det övergripande administrativa och vetenskapliga ansvaret för projektet har ÅSUBs direktör Bjarne  Lindström.

Ansvaret för arbetet bakom och författandet av Färörapporten har åvilat ÅSUB-anknutne seniorforskaren Agneta Karlsson. Rapporten handlar om samspelet mellan de politiska och ekonomiska systemen på Färöarna. Texten utmynnar i en analys av hur det politiska handlingsutrymmet och den ekonomiska kapaciteten påverkat varandra - och vilka näringspolitiska slutsatser man kan dra av detta.

Av rapporten framgår att Färöarna efter den kris man genomgick i början av 1990-talet uppvisat en imponerande ekonomisk och social återhämtning. Färöarna har idag en ekonomisk styrka som saknar motstycke i öarnas moderna historia. Det stålbad man genomgick efter krisen, tillika med en bred social mobilisering, gjorde att Färöarna i princip var ekonomiskt på fötter igen redan efter ett par år. Krisen genererade därtill ett betydande lärande som kunnat utnyttjas inom snart sagt alla – politiska såväl som ekonomiska -  beslutsområden.

Enligt Agneta Karlsson har den ekonomiska kapaciteten också stärks av den aktivt näringsinriktade utrikespolitik som Färöarna bedriver. Även om man står utanför EU har man genom förmånliga frihandelsavtal säkrat sin export till Unionen. Man har genom andra avtal även erhållit frihandel med Island. Man aktiverar sig i EFTA-sammanhang och förhandlar - med Danmarks uttryckliga medgivande - om förmånligare fiskekvoter med en rad andra nationer. Färöarna för, på de hela taget, en så stark utrikespolitik som man bara kan innanför ramarna för Danmark, väl medvetna om att det inte längre bara gäller ”att  sitta med fötterna under eget bord” utan fastmer om ”att sitta med vid bordet där de viktiga besluten fattas”.

I rapporten framhålls flera viktiga lärdomar som de ansvariga färöiska myndigheterna dragit av de senaste decenniernas utveckling. Det handlar för det första om en uppgörelse med den tidigare så okritiska subventionsideologi som ledde till ett ohämmat bidragsflöde till näringslivet.  En annan lärdom är att så långt som möjligt eliminera de politiska ingreppen i marknadens normala sätt att fungera. En tredje lärdom är att inte låta fiskeripolitiken domineras av särintressen, utan att se den som en integrerad del i ett bredare näringspolitiskt sammanhang.  Ytterligare en viktig lärdom gäller relationen till Danmark och hur viktigt det är att vardera parten har klara ansvarsområden utan överlappningar med åtföljande oklarheter i det politiska ansvaret.

I rapporten identifierar Agneta Karlsson också några ur näringspolitisk synvinkel viktiga skillnader mellan Färöarna och Åland. Den första och kanske mest basala skillnaden gäller attityden till de två autonomiernas politiska ansvar och långsiktiga utvecklingspotential. På Åland upplevs ett aktivt försvar av autonomin fortfarande - efter mer än åtta decenniers självstyrelse - som en absolut nödvändigt. Att "bevaka" och "bevara" är sålunda en självstyrelsepolitisk vardagsvokabulär som används minst lika ofta på Åland som det betydligt mera offensiva begreppet "utveckla". I Färöarnas fall handlar den dagsaktuella politiska agendan snarare om i vilken takt en full formell självständighet skall verkställas.

För det andra noteras en klar skillnad i de två autonomimodellernas ekonomiska ansvarstagande. I Ålands fall är autonomin främst ett skydd för språkliga och kulturella särdrag, medan det ekonomisk-politiska handlingsutrymmet är betydligt mer begränsat. Som en följd härav bedrivs den ekonomiska politiken på Åland i allt väsentligt genom bidrag och olika typer av indirekta stödåtgärder. För Färöarnas del är språkfrågan sedan länge avklarad. Istället har det ekonomisk-politiska handlingsutrymmet bestämt agendan för självstyrelsens ageranden. Färöarna utmärks därmed av en betydligt mer differentierad användning av den ekonomiska politikens många olika instrument, inklusive full egen beskattningsrätt.

Karlsson noterar för det tredje att såväl Åland som Färöarna uppvisar en betydande ekonomisk kapacitet. Specialiseringen inom ekonomierna har lett till ett successivt utvecklat "spetskunnande" som skapat internationell konkurrenskraft åt vardera region. Vilka aktörer som är bärare av denna kapacitet skiljer sig dock åt. I Ålands fall är det rederierna som, tillsammans med närliggande verksamheter,  bär upp den tillväxtpotential som ligger i en välutvecklad ekonomisk kapacitet. På Färöarna har de ekonomiska och politiska systemen   delat på ansvaret för utvecklingen av den ekonomiska kapaciteten. Den ekonomiska kapaciteten har för Ålands del klart hämmats av det mycket begränsade ekonomisk-politiska utrymmet. För Färöarnas del handlar problemet mer om behovet av en bättre utvecklad diversifiering som dämpar de konjunkturrelaterade störningarna i ekonomin.

För ytterligare frågor om projektet eller rapporten kontakta Agneta Karlsson (tel. 0457-3427436) eller Katarina Fellman (tel. 018-25492).

Hela rapporten kan du läsa här.